Älska mig - en fegis

Jag läser med skräckblandad förtjusning alla pojkvänner och flickvänners små söta meddelanden till varandra på nätet och tittar på bilder där de bara är sååååååå lyckliga <3 <3 <3

Så tänker jag liksom, är inte jag så lycklig? Jag som jobbar med ord, borde inte jag ösa de vackraste av de vackra över en av de finaste jag har? På alla hjärtans dag gjorde jag ett litet hjärta på Stoffes wall. Det var andra gången jag skrev där på över två år.

I dag är det skottdagen och enligt gammal tradition den dag då tjejen får fria. Jag har laddat i typ ett år. Men jag fegade ur. Nu är det försent, han gick och kollade på fotbollen. Jag var nog ändå inte redo. Det närmsta jag kom var när vi var i Katarina kyrkan.

- Här skulle man ju kunna gifta sig, sa jag.
- Mmm, sa han.

Jag tänker ibland att ju mer man skriver pluttiga saker till varandra desto mer försöker man intala sig att allt är så rosenrött. Men vad är det för fel med det egentligen?

Så därför ska jag nu, för första gången publicera en exklusiv dikt:

Till min skatt

Jag letade inte men fann dig ändå,

jag kämpade mot men du vägrade gå.

Nu låter det som att du tog mig med våld,

men sanningen är att jag blev helt såld.

Du älskar mig mest när jag förtjänar det minst,

det vet jag nu och det är min vinst.

Jag vaknar och somnar med fjärilar i magen,

och längtar efter dig hela dagen.

Jag älskar dig för det som hände nyss,

du vände i hissen och gav mig en kyss.

Jag tänkte ropa efter dig:

- Vill du gifta dig med mig?

Men dörren den slog igen,

om fyra år är det skottår igen...