Jag heter Tove och jag gillar katter

Speciellt en katt gillar jag..

"Jag heter Tove och jag gillar katter".  En gång, för några år sedan, hade jag en krönika att skriva. Dagarna närmade sig deadline men inspirationen tröt. Jag pratade med pappa, vilket är bland det bästa man kan göra när man behöver goda råd. Han berättade om sitt eget liv, om de senaste 20 åren som frilansfotograf. Han gav mig tipset att glömma alla prestationer och bara skriva. Han tyckte jag kunde börja "Jag heter Tove och jag gillar katter". Och sedan bara fortsätta.

Det är ett väldigt bra tips som har hjälpt mig mycket. Nu börjar nästan alla mina texter "Jag heter Tove och jag gillar katter". Oftast räcker det med att bara sätta fingrarna på tangentbordet och texten kommer till mig. Självklart suddar jag ut den första meningen när texten är klar. Vet inte hur det skulle se ut annars: "Jag heter Tove och jag gillar katter. Qaddafi blev mördad vid tillfångatagandet". Eller "Jag heter Tove och jag gillar katter. Många dödade i Jemen i helgen".

Detta funkar ju inte för alla. Typ läkare, tandläkare och liknande får nog hitta andra sätt. Men att inte ta så hårt på saker och ting och "bara köra på" är något vi alla borde lära oss mer utav.

Karriärtips för hemmafruar

Vad min mor alltid säger till mig!

Läser om den nya "vetenskapliga" undersökning som visar att hälften av alla kvinnor vill vara hemmafruar.

Nu följer livliga debatter. Och som vanligt slutar de i vem som är riktig feminist och vem som är på låtsas. Men jag tänker inte ge mig in i den debatten. Jag är ju varken hemma eller fru - så vad vet jag om sånt?

Nej, jag sitter och förundras över en annan sak: endast två procent av de som svarat ja var hemmafruar - 98 procent har alltså misslyckats totalt i sitt karriärsval!

Jag menar. Jag ville bli journalist. Först fick man plugga i sex år. Man fick bo i ett litet, ruttet studentrum, leva på nudlar och jobba hela somrarna. Inte ett jädra öre hade man över när månaden var slut. Och nu talar jag inte bara om journalister. Jag talar om läkare, sjuksköterskor, lärare, ekonomer, pizzabagare med mera. ALLA måste ju kämpa år ut och år in för att ta sig dit de vill.

Sen kommer nästa steg: att ta sig ut på arbetsmarknaden. Det är ju inte heller det lättaste. Och för de som inte har några bananskal att glida på är det enda som gäller att kämpa. Vid det här laget har de flesta i ens bekantskapskrets redan små söta barn och hus med möbler och allt. Jag hade en Ikea-kasse böcker och en yucckapalm.

Om man vill bli hemmafru måste man ju bara bli fru och sen vara hemma? Eller? Har jag missat något här? Eller har de missat nåt?

Jag tänkte ge lite karriärtips till alla dessa 98 procent, det gäller att fundera ut en exakt plan. Man kan lixom inte bara gå runt och önska sig saker.

Ett förslag (det lättaste) är ju att gifta sig rikt. Men enligt undersökningen vill ju 50 procent av Sveriges alla kvinnor vara hemma. Alla kan ju inte hitta en rik var - de skulle ta slut. Och förmodligen är det lika många män som vill vara hemma- då blir ju ingen kvar som kan jobba. Därför kan det vara på sin plats att emigrera till något land där hemmafruar är mer vanliga - som USA.

Ett annat förslag är att samla ihop en buffert. Lev sen upp den, jobba ihop en buffert igen och gör om samma sak.

Eller, lev sparsamt så kan du och din partner dela på en normallön. Det borde ju vara en enkel match - om man är hemma på dagarna hinner man ju baka bröd, plocka bär och sy egna kläder.

Sista alternativet är att man kan ju jobba som au-pair. Det är ju lite som att vara hemmafru. Man är hemma hela dagarna, städar och tar hand om barn.

Tro nu inte att jag skulle ha något emot hemmafruar. Nej, det enda jag egentligen motsätter mig är ordvalet. Det borde heta hemmajobbare. Då får vi bort både att det måste vara en kvinna och att det inte handlar om jobb. Själv hoppas jag på så mycket bortajobb det bara går. Och är oändligt tacksam över mitt val av partner. Stoffe passar bättre här hemma eftersom han är den som lagar mat. Och om jag dessutom slipper städa, tvätta och ta hand om barnen delar jag gärna med mig av min lön. Och han skulle älska att få gå här hemma och påta. KAN man ordna det för sig så att en person kan vara hemma är ju det bara fantastiskt!

I mitt fall om jag är den som slipper.

Förvirrad start på helgen

Jag sitter i lägenheten och försöker dränka grannens partymusik och lite annat med Grieg och Chopin. Av någon konstig anledning är hemmet både rent och städat. Det är inte kombinationen som sådan som förvånar. Utan själva faktum.

Marilyn har på ett mirakulöst sätt (jag gav henne två piller) slutat löpa och ligger nu som vilken katt som helst uppe på linneskåpet och sover. Detta har ju såklart fått en att fundera. Men jag tänker inte säga vad jag funderar på - det är för kontroversiellt.. Men låt mig säga såhär: Det FINNS tydligen ett piller mot sexualdrift.. Sen låter jag resten vara osagt.

I går var jag med om en intressant händelse. Jag är mitt uppe i adhd-utredningen. Bara det är ju lite konstigt. Men det blir konstigare. På väg till undersökningsrummet gick vi genom väntrummen, jag och läkaren. Han sa:
- Ja men nu kan jag ju passa på att se hur du går.

Jag gick så normalt jag bara kunde. Han sa bara hmmm och bad mig gå tillbaka. Jag gick tillbaka och han sa hmm igen. Sedan, i rummet, skulle jag blunda och peka mig på näsan. Ingen match. Men han sa bara hmm. Jag fick stå på tå, på hälarna och på utsidan av fötterna. Och massa annat som jag har glömt eller förträngt. För varje sak jag gjorde sa han hmmm. Sen var det klart.

På väg tillbaka frågade jag vad allt detta var bra för. Han svarade att vi just hade kollat min motorik, om jag haft slaganfall och lite annat. När jag frågade vad han tyckte om min gångstil, för andra har sagt att den var lite konstig, sa han hmmmm, konstig alltså, och skrev på ett papper.

Jag var så förvirrad efter upplevelsen att jag satte mig på fel buss. En tjej frågade busschauffören massa frågor. Då blev han så förvirrad att han trodde att han körde en annan buss. Det blev en lång omväg som gav mig möjligheten att se nya sidor av stan. Men allt detta gjorde mig mer förvirrad. Så jag satte mig på fel tunnelbana när jag skulle till Lina. Efter två timmar var jag tillslut framme. Och det blev en trevlig kväll.

Nu ska jag genast sätta mig på tåget och åka till Enköping för jag ser att klockan är sex och jag trodde den var fyra. Förvirringen sitter alltså i. Hoppas tågchauffören vet vilket tåg han kör. Allt detta återstår att se.

Jag är en harmonisk själ

Inte riktigt där än...

Nu är jag inne på andra kursen i meditation. Jag skulle inte riktigt kalla mig för proffs än. Men lite kan jag dela med mig av. Det handlar om att fatta att man är en harmonisk själ. Innerst inne. Att man kan hitta lugnet i sig själv.

I går var jag på bach-konsert igen. Min gamla chef Ola Lindholm var talare. Han berättade om hur viktigt det är att verkligen se barn. Att det ibland bara räcker med att se dem i ögenen och le. Då får de bekräftelse.

I morse på tunnelbanan satt två ungar och skrek framför mig. Jag försökte verkligen le. Men det gick lixom inte. Istället började jag mumla "jag är en harmonisk själ, jag är en harmonisk själ". Måste erkänna att jag har en lång väg kvar att gå..

Jag har lärt mig att virka. Det är som terapi. Det har blivit två mobilfodral. Nu måste jag komma på något annat känner jag. Beskrivningen finns här.

Kanske inga mästerverk men..

Jag har sökt lite kurser till våren. Spanska blev mitt förstahandsval. Jag skulle vilja fräscha upp den lite. Nu går jag ner i tid på jobbet igen. Det innebär mer tid till mina små sidoprojekt. Boken, som jag är för blyg att skriva om på bloggen, är i princip klar. Den tog mig nio månader att skriva - lika lång tid det tar att göra en bebis.

Mer ledighet betyder också mer tid till de jag älskar. Som min Abigail. Nästa vecka blir det Uppsala för lite kramar och bus med min lilla bästis (passar på att umgås lite med mamma Ruth också).

Jag har citerat en nobelpristagare

Måste bara lägga in min senaste krönika i Sesam. Det var längesen jag bjöd på en krönika här på bloggen.

Snittet - det är jag.

Jag tycker alltid det är spännande vem som ska få Nobel-priset i litteratur. Men jag tror aldrig att jag har känt till personen som vinner. Förrän efteråt. Då jag tar reda på det. Sedan köper jag oftast en bok av författaren eller lånar på biblioteket.
Men då är det ju försent. Då känner ju alla till vinnaren. Ingen blir imponerad över att jag vet vem det är efteråt.

I alla fall så läste jag en bok för några år sedan. I boken hade författaren citerat en poet: ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”
Jag tyckte mycket om det citatet. Så jag lärde mig det utantill. Det händer ibland att jag citerar det för mina vänner. Det fina med den, tycker jag, är att jag känner igen mig. Och att det är vackert att se sig själv som ett träd.
I somras åt jag och Sara här på tidningen lunch utomhus. Vi pratade om lite allt möjligt och jag tyckte det passade fint med ett citat. Så jag tog det enda jag kunde (det där om trädet). Sara tyckte det var väldigt fint också.

I fredags skulle Sara skriva om Tomas Tranströmer som är årets Nobel-pristagare i litteratur. Det går att läsa om honom inne i tidningen, och en dikt av honom. Hon läste upp ett citat från en av hans texter.
– Det här har ju jag hört förut, sa hon.
Jag kände också igen det. För det var samma som jag citerade för henne i somras. Då blev jag väldigt stolt. Nu har jag minsann citerat en nobel-pristagare i litteratur – innan personen vunnit priset. Att jag inte visste om det då behöver ju ingen veta om.

Stickor och klor

Nu var det ju på tok för länge sedan jag skrev. Desto mer har jag skrivit på jobbet. Men det har varit roliga dagar.
Mina sjalar och mössor säljs nu i butiken Poplin vid Mosebacke. Jag har stickat ett helt gäng. De senaste är dessa två i röd och rosa.

Med vintage-brosher.

Mössorna fick bli i samma färger.

De är med pös.

Jag kanske behåller den rosa...

yy7cff
(Marilyn skrev bildtexten innan jag hann reagera)

Hon (Marilyn) är helt galen. Och jag blir snart tokig. Har försökt visa videor på hemlösa katter på Youtube för henne. Bara för att hon ska fatta hur bra hon har det. Men ingen förbättring.

Inte heller blev det bättre av denna investering:

490 :- åt skogen.

Nej, men allt annat kan man klösa på. Lister, skåp, soffor, segelramen och nu... mitt ben! Nu säger jag det för sista gången: i samma sekund den katten har löpt klart ryker äggledarna. Min barmhärtighetsperiod är över. 

Lyckligt ovetandes...

Hemmaspa

Mamma och pappa var här i söndags. Med sig hade de tomater, persilja, blommor och annat ur trädgården. Men mamma hade också tagit med sig en av sina honungsburkar. Igen. Vi har ju inte hunnit äta upp den förra burken. Så kom jag på att jag har ju glömt min rengöringskräm med honung hos Charlotte. Och här står jag med massa honung.

Så jag hällde över lite honung i en gammal Lush-burk. Sen droppade jag över lite olivolja. Provade att tvätta händerna med det och nu är de silkeslena!

Är nyss hemkommen från meditationen. Det var mer teori på den andra lektionen. Jag känner att detta är helt rätt för mig.

Nu ska jag fixa det sista för kvällen. Jag ska förbi butiken vid Mosebacke med mina sjalar och armband i morgon! Hoppas de är intresserade. Då har jag att göra i vinter.

Ibland får man skryta..

... för när jag kom hem nyss möttes jag av ett glas vin i dörren. Jag fick inte titta in i köket. "Sätt dig och blogga eller nåt" sa Stoffe. Nu hör jag hur han hackar något i köket. Det luktar fantastiskt! En jobbig tisdag är som bortblåst.

                                 Jag är världens lyckligaste flickvän!

Några minuter senare fick jag sätta mig vid bordet. Jag fick en ögonbindel och sedan fick jag lukta och gissa.. Eftersom jag åt musslor i söndags kopplade jag snabbt.

Stackars Stoffe hade tyckt synd om dem när han la dem i vattnet. Men vad goda de var!

Sen mediterade jag. Det går lättare och lättare för varje gång. I går tog jag min första kurs i hur man gör. På torsdag är nästa. Jag vill bli en sån där person med lugn och harmoni i kroppen. En person som kan ta beslut som jag står för. Och som känner sitt inre.

Min andliga plats.

Det är ungefär vad meditation går ut på. Att leta sig inåt och koppla bort allt jobbigt. Men det fina är att om tankarna kommer är det okej. Man får tänka bara man inte hänger upp sig på tankarna och lägger värderingar i dem. Enligt läraren är vi alla harmoniska i själen. Det är vår grundinställning.

Fast - säg det till Marilyn.. Hon löper igen.

Slut!

Sol, syltor och Bach

Helgen började bra. Vädret var lovely så jag öppnade fönstret på kontoret och låssades att jag var utomhus.

Observera min basilikaplanta!

Jag fortsatte helgen i samma spår. På lördagen sträckläste jag Elisabeth Kübler-Ross bok Döden är livsviktig framför mitt öppna sovrumsfönster. Den är en del i min terapi. Och den hjälpte mig verkligen. Rekommenderar den varmt till alla som är öppna för evigheten.

Kaffe, sol, bra bok och me me me!!

På kvällen mötte jag upp Marre och kompisar till henne. Vi hade en syltrunda på söder. Det gick ut på att hitta så många sunkiga hak det bara gick. Sunkigast fick bäst betyg.

Observera mina naglar...
Skrev en text för Yves Rocher om att höstens naglar gärna får vara mixade.
Övertygade till och med mig själv.

På väg till Strand råkade jag gå förbi mig själv.

Mitt första (och förmodligen sista) modelljobb gjorde sig påmint. 

Väl på Strand träffade jag två skäggiga herrar.

Vem ska bort?

Nu är jag nyss hemkommen från en Bach-konsert i Gamla stan. Jonas Gardell var talare vilket inte gjorde upplevelsen mindre angenäm. Kvällen avslutades med spontan-middag på en jättetrevlig restaurang i en av Gamla stans mysiga gränder. 

Observera halsduken som jag fått klar.

I Bach-harmoni. 

Mmmmmmm!

Nu längtar jag tills det blir måndag så jag får komma tillbaka till jobbet. Kanske inte så mycket till texten om svenskarna i Etiopien jag har fastnat med. Men mitt skrivbord, min basilikaplanta och jobbarkompis-Sara.