Dailybarbie vill vara strandtestare!



Dahab 2007

 Man skulle kunna tro att den här tjänsten är ett skämt. Men det är sanning. Amelia söker en "strandtestare". Jobbet går ut på att resa runt i världen, testa drinkar och stränder. Jag vill ha! Bilden ovan är från när jag bodde i Egypten. Dahab var det perfekta stället att fly till när Kairos avgaser var för mycket. Här sitter jag med finaste Emad och Ahmed. De gjorde verkligen min egyptenvistelse till ett minne för livet!

Fiskgryta och The Kooks

Sötaste kocken.

Härliga onsdagskväll. Jag har det så oförskämt bra ibland. Stoffe lagar fiskgryta. Ibland får jag nypa mig i armen. Varje dag han är här får jag god mat lagad till mig. "Sätt dig och blogga eller nå't" säger han och ger mig ett glas kallt vin. Sedan sätter han på The Kooks.

Mums!

Besök i Bokträsket

"Bokträsket"

I går var jag i Uppsala och hos underbara Dennis. Det är inte för inte hanns granne kallar lägenheten för "bokträsket". Där finns över 8 000 böcker.. Dagen till ära hade han skyfflat undan böckerna från matsalsbordet. Det serverades trerätters. Till förrätt sill och potatis, och självklart nubbe. Huvudrätt var färdigpasta i micron och glass med bär till dessert.

Midsommarmat i mars!

Efter några nubbar började det i vanlig ordning spåra ut. Dennis som inte rökt en cigarett på över femton år (med undantag på våra två senaste sommarfester då han tog en per fest) bestämde att vi skulle minsann röka. Inomhus. Sagt och gjort. Där satt vi, två vuxna människor, en helt vanlig tisdag, drack nubbe, rökte cigarett och pratade böcker. Vi passade på att ta bilden till Luthagsnytt där jag ska äta sillfrukost och säga något fyndigt på "Dennishumor". Dennis hade en hemlis som han absolut inte vågade säga. Jag lirkade och lirkade. Tillsist gav han efter. Men ställde först bort snapsflaskan med motiveringen att jag annars kanske skulle drämma den i huvudet på honom. Det visade sig att han råkat sälja ett signerat exemplar av en Bang-bok han kommit över. Jag förlät honom.

Efter några timmar la jag mig på soffan och somnade bums medan han tittade på fotbollen. Jag försökte desperat hänga med men ögonlocken ville inte. När jag vaknat pratade vi lite mer böcker och Dennis berättade som vanligt spännande saker ur historien som jag inte haft en aning om. Bland annat att upptäcksresande Sven Hedin tydligen kartlade stora delar av världen genom att räkna antal steg hans kamel tog - och att dessa uppgifter fortfarande stämmer! Alltid lär man sig något nytt i Bokträsket.



Jobbat sängifrån

En fin bild på mig jag hittade i dag.
Tagen av fina Tanya!

I dag har jag jobbat på en artikel om Libyen. Det var lite klurigt eftersom det kom upp ny information hela tiden. Men tillslut verkade det som att rebellerna INTE tagit över Sirte. När jag var klar med artikeln gjorde jag klart lite jobb för Kristna Fredsrörelsen. Det var en fantastisk känsla att äntligen slutföra en sak jag hållit på med länge. Sedan har jag letat lite jobb och fick iväg en ansökan till en skönhetssajt. 

Nu är klockan över nio och jag har knappt rört mig ur sängen där jag sitter med min dator på en ny kuddbricka jag köpt. Enda undantagen är när jag gått på toaletten eller ut i köket för en kopp kaffe eller lunch (ett ägg och fil - hatar att laga mat). 

I dag ringde en tjej från ett produktionsbolag. Jag har fått en roll i filmen på Liza Marklunds bok Nobels Testamente. Den 12 april ska jag spela kameraman i ett tv-team! Efter att ha filmat lite ska jag bli bjuden på fest (i filmen), men jag ska inte ha festkläder på mig eftersom jag ska gå raka vägen från jobbet till festen. (Typiskt). Ett annat trevligt samtal i dag kom ifrån min nu 71-årige vän Dennis. Vi konstaterade att det var på tok för länge sen vi sågs. Därför beslutade jag mig för att åka till Uppsala i morgon för att hälsa på honom. Jag ska även vara "modell" för en bild han ska ta till sitt kåseri i Luthagsnytt. Det var ett väldans hysheri kring vad det hela skulle handla om. Allt jag fick veta i dagsläget var att jag skulle äta sill. I hans kåseri är mitt hemliga alias Amanda Skvader. 

Nu måste jag ta mig an något. Frågan är bara vad. Efter att ha surfat runt lite har jag insett hur mycket härliga bloggar det finns där ute. Det gör mig än mer glad över alla som vill följa min blogg. Det gör mig varm inuti. 

Kram

Hetstig demonstration

Coola gänget!

På lördagen demonstrerade vi i Alingsås mot svensk vapenexport till diktaturer. Det gick ganska vilt till. När vi kom fram till torget gick vi runt för att samla in namnunderskrifter. En dam blev helt till sig och skrek att vi måste exportera fler vapen. "Vill du inte ha någon pension" sa hon till mig och tillade att hon faktiskt läst historia.

Klackarna i taket!

Här bor jag i helgen!

Nu är det livat värre. Jo då, man är väl på årsmöte med Kristna Fredsrörelsen i Alingsås. Först en bilfärd på sex timmar (åtta vuxna och en bäbis). Vi åt lunch i Enköping, lyssnade på P1 på högsta volym och jublade högt när Klas Corbellius från Kristna Fredsrörelsen knäppte KD på näsan i en debatt i Människor och tro om svensk vapenexport . Därefter sjöng vi psalmer och sydafrikanska frihetssånger för full hals på världens alla språk. Jag hann även med att lösa nästan ett helt korsord i DN.

Väl framme på vandrarhemmet hann vi precis packa upp innan kvällens föredrag började. Vi samtalade i flera timmar om palestiniernas situation i Israel, drack kaffe och åt en ostmacka. Kvällen avslutades med en kvällsbön.

Nu är man ju heeeeelt slut efter alla tokigheter. Måste dra pyjamasen över huvudet och somna på stört. Det är ju en dag i morgon också!

Sov gott!

Favorit i repris

Marilyn?

Eller Marilyn?
En av dessa är bilden jag la ut på bloggen då och en den riktiga..
Svårt även för ett tränat öga!

Hittade ett över ett år gammalt blogginlägg från min gamla blogg. Lite pepp för den som vill nå sina drömmar. Nu har det ju inte blivit något körkort. Än. Men däremot en lägenhet. Och en katt. Och hon fick heta Marilyn.

Här kommer inlägget:

ONSDAGEN DEN 10:E MARS 2010

Så var det måndag igen, natt och en utmärkt anledning att återuppta mitt bloggande. För hundrade gången eller så. Jag sitter här och försöker vara snäll och känna papegojlukt. Det hela grundar sig i en liten, blygsam dröm jag går och bär på. Det är ingen stor, ouppnåelig dröm men det är allt jag önskar just nu i mitt liv. Jag vill ha en katt och en papegoja. Katten ska vara vit och heta Marlyn. Efter Marlyn Monroe såklart. Papegojan ska vara grön och heta Dolly. Efter Dolly Parton. Jag har velat detta i snart ett års tid. Men hur når man sina mål snabbt och enkelt?

Jörgen Jonsson skriver så fint om att nå sina drömmar i sin bok "Apollo Effekten". Han berättar om nycklar och om att svaret finns hos mig. Jag ska lukta mina mål. Skriva ner dem, måla dem och sätta upp dem på väggen. Om jag bara vill tillräckligt mycket kan jag få det, skriver han. Ja, jag vill. Jag VILL!

Det enda jag behöver göra är att svara på sju magiska frågor.

Fråga ett: Vad är problemet - egentligen?
Svar: Jo, Jörgen förstår du, jag bor i ett litet sketet studentrum och vi kommer inte få plats här jag, Dolly och Marlyn. Dolly behöver en stor bur och Marlyn som är så fin av sig vill ha en egen sängplats. Sen får man inte ha djur här.

Fråga två: Hur vill du ha det istället?
Svar: Åh, jag vill ha en egen lägenhet. En liten tvåa eller, det skulle gå bra med en etta också. Bara vi får plats allihopa.

Här skriver Jörgen att jag ska måla målet. Jag ska förverkliga fantasin så mycket som möjligt. Använda så många sinnen jag kan. Det vill säga lukta, känna, höra och se papegoja och katt. Okej, vad gör man inte...

Fråga tre: Vad ger det dig?
Svar: Jag skulle bli en såndär som har katt. Och fågel. Vilket innebär att jag blir lite vuxen. Lite mer fulländad. Förmodligen skulle det göra mig lyckligare också. Kanske till och med lite snyggare.

Fråga fyra: Finns det något som hindrar dig?
Svar: Ja, mitt boende. (Se fråga ett).

Fråga fem: Vad behöver du för att lyckas?
Svar: En lägenhet. (Se fråga ett och två).

Fråga sex: Så vad ska du göra?
Svar: Jag ska skaffa en lägenhet. För att få det behöver jag ett jobb. För att få jobb behöver jag körkort. För att få körkort måste jag lära mig att köra bil. För att lära mig köra bil måste jag träna mer med pappa och inte kugga hela tiden. För att träna med pappa måste vi komma bättre överens. För att vi ska komma överens måste jag bli snäll och inte vara så lättstött. Jag måste lära mig att ta kritik.

Fråga sju: Vad är det första du ska göra nu?
Svar: Jag ska bli snäll!

Nu är det klart, skriver Jörgen följt av "känslan efteråt var härlig" och lite andra citat från personer han coachat.

Och så kommer det sig att jag sitter här en måndagsnatt, försöker att känna lukten av papegoja och vara lite snäll. Tack Jörgen Jonsson.

Say cheese!

I dag har jag haft mitt första jobb som fotomodell! I tre timmar har jag stått, iförd svart cokctailklänning, med ett champagneglas i ena handen och en stor ost i den andra... Med ett stort leende på läpparna. Som kavaljer hade jag killen som spelade den heta dagisfröken med konstig röst, som Mickans man var sotis på, i solsidan. Framför mig stod tjejen som dricker actimel på en strand. Reklamen kommer ut nästa månad, mest i mat- och inredningsmagasin. Det var verkligen superkul. Med undantaget att all ost började lukta efter några timmar... Mindre glamoröst.

Det är ju egentligen sjukt att man får ett jobb enbart genom att skicka ett fotografi på sig själv. Och att någon sitter och tittar igenom bilderna, kliar sig i huvudet och tänker "hon ser ju verkligen ut som en sån som gillar ost". Så fick just jag jobbet - även om jag som vanligt fick stå längst bak. Det är bara tjejer med långt hår som får stå längst fram.

När jag kom till kontoret och läste min mejl fick jag ett glatt besked: jag är en av tre finalister i tävlingen om en språkresa! Nu ska jag bara skicka en skärmdump på hur många besökare jag haft i dag. Hoppas, hoppas det blir många! Hur som helst skiner solen, himlen är blå - och jag har en påse ostbågar hemma!

Våren är här!

Lite solbränna!

Nu är ju våren här! Jag tog en öl med Stoffe och Robin på en uteservering på medborgarplatsen efter jobbet i dag. Okej, det var lite kyligt men det funkade. Hoppas jag får behålla brännan jag fick i Barcelona lite till. I dag har jag skrivit om Libyen. Konstigt nog kunde jag inte så mycket om landet så det blev en hel del research innan. Intressant är att Qadhafi sätter rätt till inkomst före rätt till arbete. Ingen libyer ska vara fattig. Vilken lirare. En annan sak jag lärde mig var att en tjuv kan riskera att bli av med en hand och en fot. Jag skulle vilja tala om det för den som snodde min mobil... 

I dag ringde en tjej från ett produktionsbolag. Jag är en av kandidaterna till ett statistjobb för en ostreklam! Jag får svar snart om jag gått vidare. Det är en halvdag och väldigt bra betalt så jag håller tummarna. Marilyn är hos mamma och pappa. Jag har inte hunnit hämta henne än. Pappa säger att det verkligen inte är någon panik med den saken. jag börjar oroa mig för att de vill ha kvar henne.. Eller ännu värre: att hon inte vill komma hem igen! Jag måste träna bort mitt dåliga samvete jag har för att hon är hos mig. Varje dag frågar jag henne om hon är lycklig med mig. 

Jag har fått en julsång på hjärnan, det gör mig galen. Ibland kan jag komma på mig själv med att ha nynnat på en låt i huvudet i timmar. Finns det verkligen ingenting annat där uppe som behöver ventileras! Under resan hann jag läsa ut hela "Flyga drake". Den har också satt sig på hjärnan. Det är väl det som är så speciellt med riktigt bra böcker. De liksom stannar kvar efteråt och övergår till att bli en känsla som man inte haft tidigare. Eller så förstärker de en känsla man redan hade.

Jag är ensam hemma och har myskväll. Nu vill jag se på film. En hemlis jag har är att jag gillar filmer med Sandra Bullock. Det är jättefjantigt men hon får mig att må så bra. Och så är hon snygg!

Barcelona!

Jag är i Barcelona! Jag har varit här en gång förut men nu får jag verkligen tid att utforska staden. Vi åkte högst upp på ett berg i dag. Man var tvungen att åka spårvagn och sen en "bergsbana" för att komma till toppen. Läskigt. Men det var det värt!

Sockervadd och utsikt!

Vi hoppade på taket på en av turistbussarna

och fick en guidad tur av hela stan.

Och självklart lite tapas!

Varför bor man inte här!

Glädjeämnen

Jag traskade ner till biblioteket i dag på lunchen. Satte mig tillrätta inne på fiket med en macka och en kopp kaffe. Slog upp tidningen. Och vad möts man av! Min egen artikel plus bilder på mittuppslaget! Det var värst.

Mästerfotografen

Cooooooooolt!

Undrar om man någonsin kommer att vänja sig vid känslan. Inte jag i alla fall…

När jag lite senare väntade på bussen för att åka tillbaka till jobbet stod jag bredvid en äldre dam som log så mycket att jag inte kunde låta bli att titta. Efter att ha smygtittat några gånger började jag själv att le. Det som var så häftigt med henne var att hon måste ha varit runt sjuttio - men var så vacker och strålade som en tjugoåring. Tänk vad ett leende kan göra! När jag sedan satte mig på bussen möttes jag av det här:

Sånt gör mig glad!

Ett korsord som någon löst halva, sedan lämnat med penna och allt till den som kan tänkas kliva på bussen och vara sugen. Det gjorde mig ännu gladare. Vardags-medmänsklighet lixom.

Nu har jag precis kommit hem från mamma och pappa där jag lämnat Marilyn. De ska vara helgvakter för klockan fem i natt ska jag vara på Arlanda för att åka till hemlig ort... Det är Stoffes jobb som bjuder. Det enda jag vet är att det kommer vara runt 18 °. Härligt!

Förlåt!

- Jag är konstig!

Nu var det ett tag sen jag bloggade igen! Det är som att orden tagit slut när jag varvat ner för dagen och har tid över för mig själv. Jag har precis levererat den andra texten om Kvinnor och Revolution, avslutat några översättningar som snälla Fia gett mig - och suttit en heldag på kontoret.

Marilyn har börjat bete sig konstigt, hon sitter och stirrar på samma fläck i timmar. I band går hon och gör något annat men så är hon tillbaka igen. Jag fattar ingenting.

Världen är uppochnedvänd. Japan har flyttats två meter och ingen vill hjälpa Libyen. Sverige har precis utnämnts som etta i världen! Vi är numera det land som exporterar mest vapen per invånare i världen.

Det får vara allt för i dag - lovar att vara bättre på att uppdatera i fortsättningen!

Det går bra nu kompis

Oh Yeah!

Jobben rullar in... En artikel om israeliska soldater har precis levererats till Sesam. Samtidigt passade jag på att försöka sälja in en ny idé. Ett reportage om kvinnor och revolution. De ville ha den! I samma stund hörde utrikesredaktören på Feministiskt Initiativ av sig, efter att ha läst min blogg, och var intresserad av mina texter. Jag kombinerade det till att skriva två artiklar om kvinnor och revolution. Sedan blev det tre - en till Kristna Fredsrörelsen också. 

När jag kom hem i dag hade jag fått mejl från en gammal arbetskollega. han undrade om jag ville ha lite jobb. Det ville jag! Det är ett roligt uppdrag som kanske kommer att leda till fler. 

I går damp en hel hög med brev in genom brevinkastet. Det var eftersändningen från min gamla adress. Ett av breven - ett stort kuvert - innehöll en förfrågan från tidningen Glitter, där jag sökt jobb. De ville ha mig och bad om arbetsprover. Sista dagen var den 27 januari. Jag som till och med hade ringt och dubbelkollat. Så hade brevet legat i Uppsala. Oöppnat. Suck. Jag ringde upp chefredaktören som utbrast "Är det du som är Tove". Hon tyckte synd om mig när hon fick höra vad som hänt och lovade ha mig i tanken om något annat dök upp. Eller för frilansjobb. Det är bara att knata på...

Men som sagt. Nu verkar det som att någonting har släppt. Jag har en oväntad energi som i går höll mig igång mellan sju på morgonen till åtta på kvällen. Medan jag utförde fyra olika jobb. Och hann med allt (Även om jag stupade efteråt)...

I kväll ska jag fira med Tanja och Ankan i Uppsala. Det ska bli underbart att träffa tjejerna igen. Vi ska gå på Kalmar nation. Nu hör jag att badvattnet börjar bli klart...

Vilket är värst?

- Titta här vad dum jag har varit!

I dag har jag skrivit klart min artikel om den israeliska utställningen. Intervjun med soldaten gick bra. I slutet, när jag slagit ihop anteckningsblocket, började vi prata om andra saker. Om varför EU inte tar sitt ansvar, FN, världen. 

När vi avslutat intervjun tog han sin ryggsäck med alla sina saker, de bor lite här och var när de är här. I utställningssalen passerade vi hans kompis som stod och pekade på tavlorna inför den lilla samlingen besökare. Visade och berättade. Varje timme har de visningar. Då, för första gången någonsin förstod jag hur det var från den andra sidan. Jag såg på de här killarna som släpar runt på tunga tavlor världen runt. Och ännu tyngre berättelser. Liksom för att visa "Hallå, titta vad vi gör!" 

Och världen tittar. Förfasas. Men ingenting händer. Undrar vilket som var värst. Att inse att det de höll på med var fel. Eller att ingen bryr sig.

Jag vill ha rosenrött och pluttiplutt!

Rätta takter!

Fy fabian. Nu har jag sett filmen Changeling. Två timmar tragik och misär. Varför lyssnade jag inte på alla varningstecken? Först i videobutiken. En man råkar höra vilken film jag ska se och utbrister "Nej, den är ju så hemsk". Samma sak säger Dina i telefon.

Trots det sätter jag mig bekvämt tillrätta och slår på denna hemska film. Plågar mig igenom den. Hoppas in i det sista, ända till efter eftertexten, att det ska bli bra. Ordna upp sig. Det borde stå en varningstext på framsidan "Varning - alla i filmen blir ledsna i slutet eller dör".

Jag minns en gång för några år sedan när jag bestämt hävdade för mitt ex att alla filmer borde ha lyckliga slut. Han förstod inte poängen med det hela. Men jag tycker att välden är tillräckligt brutal som den är. Vi behöver det inte i filmen. Jag bara älskar filmer när någon dör - och sen börjar leva igen. När man tror att allt är kört men så vänder det. När alla dumma hamnar i fängelse i slutet. Mer sånt!

Undantagen ska kallas utbildningsfilmer. De ska stå i en separat hylla med en varningstext på: "OBS VERKLIGHET" ska det stå.

Jag har flera traumatiska minnen genom livet. Jag grät mig till sömns flera nätter över duvan som offrade sig i slutet på Mio min Mio. Jag hade läst boken innan och där tytt in själv att den klarade sig. Mamma fick släpa mig ur biografen när eftertextena börjat rulla. Jag vägrade gå innan jag sett vad som hänt med den duvan. Lejonkungen ska vi inte tala om. Jag har fortfarande inte kommit över att Simbas pappa dör. Green mile, listan kan göras lång. Nu tänker kritiken "Men allt kan ju inte vara rosenrött och plutinutt" Då svarar jag: Jo, tänk för att det kan det! Och bara för att alla inte dör behöver ju filmen inte ha en mening. Det blir ju en utmaning för regissören. Att göra en film där ingen dör - som är tänkvärd. Nu  räcker det ju bara att ett sött barn dör så blir det en Oscar. Fy fabian!

Vem är jag?

Här sitter man och funderar över livets stora frågor..

Vem är jag egentligen? Det kanske låter som världens dummaste fråga. Men det är den inte enligt mig. I själva verket är det en mycket relevant fråga som alla bör ställa sig lite titt som tätt. Om inte annat för att kunna svara på frågan om någon ställer den till en.

Ibland ser jag mig själv liksom uppifrån. Typ "Titta där sitter Tove på ett kontor och skriver viktiga saker på en dator". Eller "Där är hon igen, hon handlar fil på ica och har hyrt en film som hon ska se själv". Då blir jag lite fundersam, vem i hela världen är jag egentligen. Jag antar att det bara är jag som känner så här och att i samma stund detta publiceras knackar det på dörren och jag blir inlagd på psyket.

Men för att vara på den säkra sidan har jag sammanställt en liten presentation.

Jag heter Tove och är 30 år. Jag tycker om att ta ett bad när jag kommer hem från jobbet. Men jag gillar inte att bada för länge eftersom jag lätt blir rastlös. Även om jag lätt blir rastlös är jag väldigt lat av mig. Det är en jobbig kombination.

På fritiden gillar jag att sticka. Men bara i början och slutet på stickningen - i mitten är jag alltid rastlös och vill att den ska ta slut så jag kan börja på en ny. Jag gillar att läsa men det måste vara en bra bok annars tröttnar jag. Har jag tröttnat på en bok läser jag ingenting på flera månader tills jag orkar ta mig igenom den och kan börja på en ny. Ibland har jag tur och dimper på några bra, då kan jag sträckläsa i veckor.

Jag har en katt som jag tycker om men ibland önskar jag att hon inte fanns. Inte för att hon är jobbig eller så. Bara det att jag gillar att vara själv. För det mesta är hon det bästa jag har. Det viktigaste i mitt liv är att få bidra med någonting. Helst vill jag rädda världen men det känns också bra att få skriva artiklar som betyder någonting och berör.

Jag gillar inte att lyssna på musik. Det gör mig stressad. Om det inte gäller klassisk musik - det kan jag lyssna på i timmar. Jag har ställt in klockradion så att jag vaknar till klassisk musik. Jag gillar morgnar bäst, då har man hela dagen framför sig. Jag har ätit samma frukost hela mitt liv - fil med musli och en ostmacka. På senare år dricker jag även kaffe till. Med mjölk. Ganska mycket mjölk så att kaffet blir ljummet. Det enda jag har varierat är musli och bröd. Men har jag hittat något jag gillar kör jag med det tills jag tröttnat. Spontanitet i mataffären gör mig nervös.

Jag behöver inte nya saker - teknik gör mig stressad. Jag vet inte hur man fyller i olika blanketter och vill inte veta det heller.

När jag ska gå och lägga mig måste jag utföra ritualer. Annars går det inte. Alla kuddarna på sängen ska ligga i en hög på golvet och rullgardinen ska dras ner, ansiktet ska tvättas med en speciell produkt med honung och sedan med ansiktsvatten från LUCH. Sedan ska jag smörja ansiktet med två cremer, händerna med en och fötterna med en annan. Därefter kan jag gå och lägga mig.

Ja som man kan se är jag hur normal som helst. Och har dessutom full koll på vem jag är! Det tror jag inte alla har däremot.

Senaste tiden..

Love!

Oj oj oj, jag måste ju hinna med att blogga lite också. Det får ju inte bli så att jag kommer av mig bara för att jag plötsligt fått lite fasta arbetstider. I lördags var jag på pappas vernissage. De flesta tavlor hade jag sett innan men det var några nya. Utställningen handlar om saker min farfar sparat eftersom han inte kunnat kasta. I utställningen lyfts de fram igen ur ett nytt perspektiv. Det är flera närbilder på muttrar, svetsmunstycken och annat skrot. 

Kvällen innan spenderades på en klassisk korridorsfest i Uppsala. Det var en lyckad kväll och jag blev glad som träffade på Johanna som jag inte sett sedan jag flyttade. Ibland kan jag sakna vissa saker...

Söndagen blev en trist städdag. Solen sken utanför så Stoffe riggade upp ett gäng kuddar mot sängen där jag kunde ta lattepauser i solen som sken in genom det öppna fönstret.

I dag har jag jobbat. Jag har sammanställt en lista på coola kvinnor inför internationella kvinnodagen i morgon. Den kommer upp på webben i morgon. Utöver det har jag grävt fram fakta om tre kvinnor som blivit våldtagna, en i Sudan nu i februari och två i Mexiko 2009. Det är sådana fruktansvärda saker som händer kvinnor i världen och det är svårt att ta in allt.

Nu ska vi hyra film. Jag vill se en film jag missade slutet på eftersom tv:n pajade: Changeling . Men Stoffe som redan sett den två gånger (alltså en hel och en halv) orkar inte se den igen. Jag tycker inte han har någon bestämmanderätt eftersom han alltid somnar ändå. Nu har vi gjort en deal som går ut på att vi hyr två filmer, när/om han somnar får jag sätta på Changeling. 

Så blev man slagen med sanningen i ansiktet

Makes me forget

I morse var jag på vernisage på utställningen Breaking the Silence. Det var nog det värsta, mest avskyvärda, fruktansvärda, rysligaste jag har varit med om. Jag darrade av ilska när jag läste de israeliska soldaternas vittnesskildringar. Ändå var de långt ifrån de värsta, det här var bara en skildring av vardagen. Men det fick mig att må illa.

Sedan tidiga tonåren visste jag svaret på frågan vad jag ville göra när jag var stor. Jag skulle hjälpa palestinierna. Deras lidande har alltid varit mitt. Varför kan jag inte svara på mer än att det varit mitt kall. Mitt kall i livet.

Nu har jag den fantastiska förmånen att kunna lägga mig i badet med ett kallt glas vin, åka till en fest i Uppsala och för en kort stund glömma hela skiten. Den har inte de som bor där. En av soldaterna på plats kunde inte räkna hur många hus de beslagtagit. Hur många oskyldiga familjer de slängt ut. Han försökte på ett hum. Han trodde det var runt 10 000.

Om man får va me blir man näll

I dag vill jag vara lite flower power. Småflummig. Jag vill berätta om ett vapen som är starkare än alla andra tillsammans. Ett vapen som om man använder det på rätt sätt och tillräckligt mycket kan störta en diktator. Vapnet heter ickevåld. 

Som 25-åring grundade Srdja Popovic motståndsrörelsen Otpor tillsammans med sina kurskamrater. De inspirerades av Mahatma Gandhi och kokade ihop regler för denna rörelse på en studentkrog i Belgrad. Det  är så vackert att jag får rysningar. Rörelsen blev större och större. Deras aktioner fick utrymme i medierna eftersom de var innovativa - inte våldsamma. Militär och polis möttes av blommor - inte vapen. Vem kan skjuta på en blomma? (Jo, jag vet - det har hänt).

Nu har egyptierna visat att det fungerar. Och har inspirerat en hel värld. Det börjar bli lite mindre flummigt nu. Demokrativågen som sköljer över mellanöstern likt en tsunami är starkare än hela USAs militära kapacitet. Tänk på hur många år de har varit i Irak. Och vad har de lyckats åstadkomma hittills? Som statsvetare har jag för länge sedan fått klart för mig att förändringar måste komma inifrån. Och att våld bara föder mera våld. 

Det är dags nu att släppa på föreställningen att mellanöstern är ett hopplöst område där fred aldrig kommer kunna råda. När förändring kommer inifrån går det snabbt.

I morgon är det vernissage på utställningen Breaking the Silence. Det är en fotoutställning av en organisation vid samma namn bestående av israeliska exsoldater. Soldaterna blev trötta på det onödiga våld de använde mot palestinierna. När militärtjänsten började ta slut och de skulle hem igen kände de att de omöjligt kunde stå för vad de hade gjort. Så de började dokumentera sin vardag. De fick flera med sig. I dag har de fått in vittnesmål från över 700 soldater. Målet är inte att lösa konflikten. Bara att öppna människors ögon för hur den ser ut. Ändå har de mötts av ett enormt motstånd - eller kanske just därför. 

"Om man få va me blir man näll!" upprepade jag och Monica till varandra när vi pumpade in information inför en tenta i jämförande mellanösternpolitik. Vad vi menade var, i betydligt krångligare ordalag, "Inkludering kan leda till att man ändrar sina principer". Vilket i sin tur innebär att isoleringen av Gaza inte leder någon annanstans än in i fördärvet. Kanske är det så att världen äntligen börjar fatta det vi som barn fick inpräntat. Man löser ingenting genom att slåss. Bara genom att prata med varandra. 

Myskväll

Lovely!

I dag har det varit ännu en spännande dag på jobbet. Jag fick bland annat iväg artikeln om ATT och har redan lyckats sälja storyn om de israeliska soldaterna till en tidning. Med bilder. Stoffe hänger på Kocksgatan i kväll. Jag ville ha lite egen-tid. Den tillbringade jag först med rökelser och tända ljus i badkaret. Men jag kunde inte låta bli att ta med mig en rapport från Frontline om de människorättsförsvarare i Västsahara som nu inlett hungerstrejk. I morgon ska jag skriva en artikel om dem. 

Nu ligger jag med Marilyn framför TV:n, indränkt i LUSH-cremer. Underbart!