Svarta hav och glitterfiskar

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag vill inte skriva när jag är ledsen. Jag vill inte att ledsenheten ska synas. Den ska bara finnas där och vara min. Den är bara min. Men ibland skriver jag om den. Som nu.

Jag är så mån om att inte tynga andra med min ledsenhet att det tog min psykolog fram till förra veckan att förstå hur illa det är. När hon frågade mig varför jag inte sagt något svarade jag "Men jag har ju inte velat tynga dig med det och så..".

"Jag är ett svart hav, jag brukar simma där ibland. Längst nere på botten finns en skattkista. Öppnar man den finner man ännu ett svart hav". Skrev jag i min dagbok när jag var 14. Vet inte hur många skattkistor jag öppnat sedan dess.

Ingen ville fira mig när jag fyller 30. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte vill bli firad. Det värsta är att varje tjänst, varje snällt ord, varje uppoffring för min skull svider hårdare än en örfil.

I söndags kom Stoffe hem från semestern. Jag ville inte det, jag ville att han skulle dra åt helvete. För jag vill inte att han ska se min ensamhet och min ledsenhet. Hela söndagen bad jag honom dra till ovan nämnda plats.

I går vaknade jag när han skulle till jobbet. Sedan gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag bad om en tjänst. Utan att tveka, ändra mig eller be om ursäkt efteråt. Något som bara gynnade mig och missgynnade den andre - en tjänst.

- Kan inte du stanna hemma från jobbet i dag, frågade jag.

Det kunde han. Efter en lång frukost hjälpte han mig med alla telefonsamtal, räkningar, tvätt listor.... Sedan åkte vi ner på stan. Efter att ha lämnat den 100 kilo tunga, försenade boken på biblioteket kändes faktiskt saker lite lättare.

Jag fick designa min egen adventsljusstake. Bara jag fick välja. På Stockholms Stadsmission hittade jag en ful i trä som piffades till med färg, dun och pärlor. De babyrosa ljusen till köpte jag på NK efter att ha tittat på julskyltningen. Sedan bjöd Stoffe på restaurang. Jag skulle tänka på mig och fick välja vad jag ville på menyn - så jag tog det näst billigaste. När vi kom hem smög vi ut på taket genom fönstret, där den lilla julgranen står på rad med tjugo andra runt hela torget. Min lilla gran har nu en egen stjärna som gör att de andra slokar avundsjukt.

Oavsett vad som sker i livet, så länge man lever det, vaknar man på morgonen och försöker leva det. Och i mina svarta hav finns ibland små fiskar. Jag fångar dem, klär dem i glitter och klistrar på ludd och pärlor i guld.

Blandade bilder från Kairo

Stoffe och Tove på Dais

Tove och Ahmed

Emad, Stoffe, Nergila och Tove

Hemma hos Nergila.

Här bodde vi bra i tre nätter.

På show-kväll.

Yea!

Jag lär mig arabisk dans.

Emad.

The sound of 8 pounds earrings in a Jaguar

Efter pyramiderna åkte vi till frisören igen för att göra oss fina. Vi skulle på invigning av en ny klubb på Hotel Four Season med Emad och hans kompis Mohammed. Mohammed har många bilar. Denna kväll körde han sin splitternya Jaguar. Prislappen satt kvar. Eftersom den nya klubben var totalt fullpackad körde vi plan B. Nämligen en annan klubb på Hotel Continental.

En nystylad Stoffe röker cigarr. 

Nergila kom förbi.

Grillade räkor, gravad lax, kycklingspett och mycket mer serverades. Det var en bra plan B.

Tillslut hamnade vi på klubben Dais.

Lyckligt ovetandes.

Efter en galen natt var det dags att åka hem. En Jaguar kan köra fort. Jag hade mina nya örhängen på mig i aluminium. De rasslade så roligt att jag var tvungen att säga "Lissen to the sound of 8 pounds earrings in a Jaguar". Då ville Mohammed lyssna mera. Han ville prova hur det lät i 160 km/timmen. Precis när jag skulle säga stopp kom det ett annat ljud. PANG lät det. Vi svingades ut mot den höga trottoarkanten från bilen vi kört in i. En decimeter ifrån fick han stopp på den. Det blev två rejäla bulor. En på Jaguaren..  

..Och en på min rumpa.

Det tog inte Mohammed lång tid att se humorn i det hela.

Pyramider i lugn och ro

Stoffe till kamel och jag till häst.

Underbar vy.

Ja, jag vet. Sååå turistigt. Men skoj.

Vi tog en halvdag med chaufför och personlig guide för att slippa alla jobbiga försäljare. Vi tog bakvägen till pyramiderna och slapp allt jobbigt tjat. Underbart!

Utekväll

Emad och Stoffe.

Emad kom och hämtade oss med sin bil. Vi skulle på halloweenfest hade han bestämt.

Jag, Stoffe och Emad.

Emad och Nergila

Nergila, vacker som en dag.

Emad talade om för oss att hädanefter var det inget mer hotell för oss. Hans vän Nergila ville bjuda oss hem till sig. Det var bara att tacka ja. Arabisk gästfrihet tar sig inga gränser.

Brad Pitt? Nä, en stylad Stoffe.

Party.

Natten blev rätt vild. Detta är bara första av tre ställen vi gick till...

Fortsättning frisören

En egen Edward.

Efter klippningen fick Stoffe välja frisyr. Jag tyckte han skulle ta Twilight Edwards. Så blev det.

What!

Jag ville också ha frisyr. Även fast frisören bara var för killar sa de att det var okej. De kletade in håret med en gul sörja. Sedan satte de på mig denna hatt. Jag blev rätt förvånad när det började ryka. Men det var tydligen bara vattenånga. 

Fina.

Redo för Kairos nattliv...

Kairo del två

Vi försökte verkligen. Jag menar verkligen. Vi hankade oss fram i skruttiga taxibilar, vandrade helt vilse längst motorvägar. Blev lurade på pengar. En dag. Sedan ringde jag min bäste vän. Emad. Därav Kairo del två. Emad gillar inte att få smuts på sig. Han går inte ut ur sin bil. Han har springpojkar, chaufförer, halvnakna brudar dansande runt sig på krogen där han fått bästa bordet med helrör och personliga kypare.  Hans första reaktion var: "Varför ringde du inte på en gång!?" 

- Jag ville försöka själv, pep jag fram.

Som sagt. Kairo del två. Det första vi gjorde var att besöka hans barbarer. Och jag måste säga. Under allt rufs och smuts fanns två riktiga skönheter. Tyvärr får detta bli en cliffhanger då internet här är så segt att det skulle ta halva natten att ladda upp fler bilder... 

Förtvätt

Nej, det är ingen hund - det är Stoffes gamla hår..