Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag vill inte skriva när jag är ledsen. Jag vill inte att ledsenheten ska synas. Den ska bara finnas där och vara min. Den är bara min. Men ibland skriver jag om den. Som nu.
Jag är så mån om att inte tynga andra med min ledsenhet att det tog min psykolog fram till förra veckan att förstå hur illa det är. När hon frågade mig varför jag inte sagt något svarade jag "Men jag har ju inte velat tynga dig med det och så..".
"Jag är ett svart hav, jag brukar simma där ibland. Längst nere på botten finns en skattkista. Öppnar man den finner man ännu ett svart hav". Skrev jag i min dagbok när jag var 14. Vet inte hur många skattkistor jag öppnat sedan dess.
Ingen ville fira mig när jag fyller 30. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte vill bli firad. Det värsta är att varje tjänst, varje snällt ord, varje uppoffring för min skull svider hårdare än en örfil.
I söndags kom Stoffe hem från semestern. Jag ville inte det, jag ville att han skulle dra åt helvete. För jag vill inte att han ska se min ensamhet och min ledsenhet. Hela söndagen bad jag honom dra till ovan nämnda plats.
I går vaknade jag när han skulle till jobbet. Sedan gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag bad om en tjänst. Utan att tveka, ändra mig eller be om ursäkt efteråt. Något som bara gynnade mig och missgynnade den andre - en tjänst.
- Kan inte du stanna hemma från jobbet i dag, frågade jag.
Det kunde han. Efter en lång frukost hjälpte han mig med alla telefonsamtal, räkningar, tvätt listor.... Sedan åkte vi ner på stan. Efter att ha lämnat den 100 kilo tunga, försenade boken på biblioteket kändes faktiskt saker lite lättare.
Jag fick designa min egen adventsljusstake. Bara jag fick välja. På Stockholms Stadsmission hittade jag en ful i trä som piffades till med färg, dun och pärlor. De babyrosa ljusen till köpte jag på NK efter att ha tittat på julskyltningen. Sedan bjöd Stoffe på restaurang. Jag skulle tänka på mig och fick välja vad jag ville på menyn - så jag tog det näst billigaste. När vi kom hem smög vi ut på taket genom fönstret, där den lilla julgranen står på rad med tjugo andra runt hela torget. Min lilla gran har nu en egen stjärna som gör att de andra slokar avundsjukt.
Oavsett vad som sker i livet, så länge man lever det, vaknar man på morgonen och försöker leva det. Och i mina svarta hav finns ibland små fiskar. Jag fångar dem, klär dem i glitter och klistrar på ludd och pärlor i guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar