Ivar Lo-Johansson drev runt bland annat i Paris och skrev, lite lagom tramsigt om svettiga karlar som diskade på restaurang. Han fick en staty nära min gata. Själv skrev jag ett reportage om Albanien. Jag skrev om kvinnorna, frisyrer, kläder och annat trams. Mitt bland tramset klämde jag in Albaniens fall och återhämtning efter Hoxha. En jävligt noggrann studie gjorde jag. Och ett riktigt bra reportage.
Stolt som en tupp mejlade jag reportaget till Fokus för fyra år sedan. Ett kort svar tio minuter efter:
"Hej, jag tackar nej, detta är inte riktigt vår stil.
Mvh Lotta"
Då blev jag lite ledsen i ögat. I dag känner jag mer. "Jasså, Lotta. Det säger du. Då skulle jag vilja fråga varför? Hur är då eran "stil"? Har jag gissat rätt att den inte inkluderar skratt och frisörsalonger? I så fall vill jag våga påstå att er stil inte inkluderar verkligheten. Om Lotta själv skulle åka till Albanien, och driva runt lite á la Ivar skulle hon snart märka att min skildring inte är något annat än sanningen. Om man är intresserad av kvinnornas sanning, alltså"
Detta gör mig så trött. Det är 2012 och fortfarande platsar inte "vanliga kvinnor" i de fisiga tidningarna. Då vågade jag inte säga det, tänkte att det kanske var mig det var fel på.
I dag vet jag att jag skriver som en Gud. Och att jag är en fucking Ivar Lo-Johansson när jag åker på reportageresa,
Sådetså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar