Om att våga gå all in

När jag tänker efter har jag aldrig i mitt trettioåriga liv vågat gå all in. Med ett enda undantag. Min utbildning. Under hela tiden som student kunde jag ursäkta separationer med pojkvänner, att inte ha en fast adress, mitt allmänna kringflackande med att jag i alla fall satsade allt på att bli journalist. Nu är jag det. Nu finns det inga ursäkter längre. 

Jag har bestämt mig för att ta mitt pick och pack och flytta in med Stoffe på Kocksgatan. Om en månad. Inte visste jag vad ett sådant beslut kunde frigöra för krafter. I går natt vaknade jag kallsvettig. Varför? Jo, jag hade drömt att jag och Stoffe gift oss. I drömmen hade jag insett detta läskiga när jag öppnat min facebook. Där, som status, stod det bredvid ett rött hjärta "Tove is now married". Panik! När jag hyperventilerande talade om för honom (för hundrade gången) att det nog inte kändes rätt längre, svarade han bara (för hundrade gången) "nej men då gör vi väl inte det då". Sån är han. Och sån är jag. Därför funkar det.

Det är bara så. Att gå all in, göra något på riktigt, känns som att det måste vara for ever. Hjälp vad man missbrukade det ordet som tonåring. Varje sida i min gamla dagbok pryds av mitt namn, någon killes, ett hjärta med en pil igenom (ibland kom det blod från hjärtat) och så ordet "for ever". Så lite man visste då. Och så lite man vet nu. 

I hela mitt liv har jag haft bekymmer med att fatta beslut. Vaniljglass eller isglass? Ekonomi eller Natur? Sverige eller utomlands? Singel eller pojkvän? Vilken pojkvän? Uppsala eller Stockholm? Ljust bröd eller mörkt bröd? Ketchup på det? 

Men allt detta förklarar dn så bra. Jag har helt enkelt inte så hög aktivitet i varken amygdala eller prefontala cortex. Jamendåså. Vad gäller mitt beslut just den här gången funderar jag på att ta det mest flippade, galna, annorlunda beslutet jag kan komma på. Att gå all in.