Inte riktigt där än... |
I går var jag på bach-konsert igen. Min gamla chef Ola Lindholm var talare. Han berättade om hur viktigt det är att verkligen se barn. Att det ibland bara räcker med att se dem i ögenen och le. Då får de bekräftelse.
I morse på tunnelbanan satt två ungar och skrek framför mig. Jag försökte verkligen le. Men det gick lixom inte. Istället började jag mumla "jag är en harmonisk själ, jag är en harmonisk själ". Måste erkänna att jag har en lång väg kvar att gå..
Jag har lärt mig att virka. Det är som terapi. Det har blivit två mobilfodral. Nu måste jag komma på något annat känner jag. Beskrivningen finns här.
Kanske inga mästerverk men.. |
Mer ledighet betyder också mer tid till de jag älskar. Som min Abigail. Nästa vecka blir det Uppsala för lite kramar och bus med min lilla bästis (passar på att umgås lite med mamma Ruth också).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar