Så blev man slagen med sanningen i ansiktet

Makes me forget

I morse var jag på vernisage på utställningen Breaking the Silence. Det var nog det värsta, mest avskyvärda, fruktansvärda, rysligaste jag har varit med om. Jag darrade av ilska när jag läste de israeliska soldaternas vittnesskildringar. Ändå var de långt ifrån de värsta, det här var bara en skildring av vardagen. Men det fick mig att må illa.

Sedan tidiga tonåren visste jag svaret på frågan vad jag ville göra när jag var stor. Jag skulle hjälpa palestinierna. Deras lidande har alltid varit mitt. Varför kan jag inte svara på mer än att det varit mitt kall. Mitt kall i livet.

Nu har jag den fantastiska förmånen att kunna lägga mig i badet med ett kallt glas vin, åka till en fest i Uppsala och för en kort stund glömma hela skiten. Den har inte de som bor där. En av soldaterna på plats kunde inte räkna hur många hus de beslagtagit. Hur många oskyldiga familjer de slängt ut. Han försökte på ett hum. Han trodde det var runt 10 000.