I dag vill jag vara lite flower power. Småflummig. Jag vill berätta om ett vapen som är starkare än alla andra tillsammans. Ett vapen som om man använder det på rätt sätt och tillräckligt mycket kan störta en diktator. Vapnet heter ickevåld.
Som 25-åring grundade Srdja Popovic motståndsrörelsen Otpor tillsammans med sina kurskamrater. De inspirerades av Mahatma Gandhi och kokade ihop regler för denna rörelse på en studentkrog i Belgrad. Det är så vackert att jag får rysningar. Rörelsen blev större och större. Deras aktioner fick utrymme i medierna eftersom de var innovativa - inte våldsamma. Militär och polis möttes av blommor - inte vapen. Vem kan skjuta på en blomma? (Jo, jag vet - det har hänt).
Nu har egyptierna visat att det fungerar. Och har inspirerat en hel värld. Det börjar bli lite mindre flummigt nu. Demokrativågen som sköljer över mellanöstern likt en tsunami är starkare än hela USAs militära kapacitet. Tänk på hur många år de har varit i Irak. Och vad har de lyckats åstadkomma hittills? Som statsvetare har jag för länge sedan fått klart för mig att förändringar måste komma inifrån. Och att våld bara föder mera våld.
Det är dags nu att släppa på föreställningen att mellanöstern är ett hopplöst område där fred aldrig kommer kunna råda. När förändring kommer inifrån går det snabbt.
I morgon är det vernissage på utställningen Breaking the Silence. Det är en fotoutställning av en organisation vid samma namn bestående av israeliska exsoldater. Soldaterna blev trötta på det onödiga våld de använde mot palestinierna. När militärtjänsten började ta slut och de skulle hem igen kände de att de omöjligt kunde stå för vad de hade gjort. Så de började dokumentera sin vardag. De fick flera med sig. I dag har de fått in vittnesmål från över 700 soldater. Målet är inte att lösa konflikten. Bara att öppna människors ögon för hur den ser ut. Ändå har de mötts av ett enormt motstånd - eller kanske just därför.
I morgon är det vernissage på utställningen Breaking the Silence. Det är en fotoutställning av en organisation vid samma namn bestående av israeliska exsoldater. Soldaterna blev trötta på det onödiga våld de använde mot palestinierna. När militärtjänsten började ta slut och de skulle hem igen kände de att de omöjligt kunde stå för vad de hade gjort. Så de började dokumentera sin vardag. De fick flera med sig. I dag har de fått in vittnesmål från över 700 soldater. Målet är inte att lösa konflikten. Bara att öppna människors ögon för hur den ser ut. Ändå har de mötts av ett enormt motstånd - eller kanske just därför.
"Om man få va me blir man näll!" upprepade jag och Monica till varandra när vi pumpade in information inför en tenta i jämförande mellanösternpolitik. Vad vi menade var, i betydligt krångligare ordalag, "Inkludering kan leda till att man ändrar sina principer". Vilket i sin tur innebär att isoleringen av Gaza inte leder någon annanstans än in i fördärvet. Kanske är det så att världen äntligen börjar fatta det vi som barn fick inpräntat. Man löser ingenting genom att slåss. Bara genom att prata med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar