Jag vill ha rosenrött och pluttiplutt!

Rätta takter!

Fy fabian. Nu har jag sett filmen Changeling. Två timmar tragik och misär. Varför lyssnade jag inte på alla varningstecken? Först i videobutiken. En man råkar höra vilken film jag ska se och utbrister "Nej, den är ju så hemsk". Samma sak säger Dina i telefon.

Trots det sätter jag mig bekvämt tillrätta och slår på denna hemska film. Plågar mig igenom den. Hoppas in i det sista, ända till efter eftertexten, att det ska bli bra. Ordna upp sig. Det borde stå en varningstext på framsidan "Varning - alla i filmen blir ledsna i slutet eller dör".

Jag minns en gång för några år sedan när jag bestämt hävdade för mitt ex att alla filmer borde ha lyckliga slut. Han förstod inte poängen med det hela. Men jag tycker att välden är tillräckligt brutal som den är. Vi behöver det inte i filmen. Jag bara älskar filmer när någon dör - och sen börjar leva igen. När man tror att allt är kört men så vänder det. När alla dumma hamnar i fängelse i slutet. Mer sånt!

Undantagen ska kallas utbildningsfilmer. De ska stå i en separat hylla med en varningstext på: "OBS VERKLIGHET" ska det stå.

Jag har flera traumatiska minnen genom livet. Jag grät mig till sömns flera nätter över duvan som offrade sig i slutet på Mio min Mio. Jag hade läst boken innan och där tytt in själv att den klarade sig. Mamma fick släpa mig ur biografen när eftertextena börjat rulla. Jag vägrade gå innan jag sett vad som hänt med den duvan. Lejonkungen ska vi inte tala om. Jag har fortfarande inte kommit över att Simbas pappa dör. Green mile, listan kan göras lång. Nu tänker kritiken "Men allt kan ju inte vara rosenrött och plutinutt" Då svarar jag: Jo, tänk för att det kan det! Och bara för att alla inte dör behöver ju filmen inte ha en mening. Det blir ju en utmaning för regissören. Att göra en film där ingen dör - som är tänkvärd. Nu  räcker det ju bara att ett sött barn dör så blir det en Oscar. Fy fabian!