En sorgens dag

Det var med tungt hjärta jag klev upp ur sängen i morse. Ett tungt vänsterhjärta. Men när över sex procent av svenska befolkningen visat sig sakna hjärta - spelar det roll om hjärtat sitter till höger eller vänster?

Det är viktigt att komma ihåg varför jag i alla år röstat röd-grönt. Jag står för en ideologi som alliansen förkastar. Under pridefestivalen lös krisdemokraterna med sin frånvaro. Moderaternas sjukvårdspolitik är skrämmande. Folkpartiet står så långt bort från mina värderingar man kan komma. Och Maud Olofsson vill jag helst inte se röken av i regeringen.

Jag är miljöpartist. Det var jag även när de var på väg ut ur riksdagen. Mitt enda problem med partiet är att de ibland står för långt åt höger. Därför är det en svår avvägning. Men hittills har de lyckats övertyga mig. Nu känner jag mig villrådig.

Min första spontana reaktion när valresultaten var klara var "jag skulle vilja veta hur många högskolepoäng dessa sex procent har sammanlagt". Det var en dum reaktion. Det står för mig självklart att majoriteten av de som röstat aldrig sett röken av en universitetsaula. Jag vet vad för slags människor som röstat på SD. Jag kommer ifrån Örsundsbro.

Men att jag tagit mig ifrån en skithåla, där smånazar stryker längst gatorna, till storstan och skaffat mig över 200 högskolepoäng gör mig inte till en bättre människa.

Jag håller här till viss del med Platon. Självklart delar jag inte hans synsätt på demokrati. Men som statsvetare och journalist är det MITT ansvar att bilda och upplysa. Det finns ingen som helst mening att tillbringa sex extraår i skolbänken om inte mina kunskaper kommer ut i samhället. Missnöjespartier kan enbart existera i samhällen där befolkningen inte vet vad de röstar på - och för vad. Där "verklighetens folk" känner sig utanför och förbisedda, där kan fientliga partier växa och gro.

När händer detta? Jo, i och med urbaniseringen. Liksom jag kunde känna pulsen i Örsundsbro känner jag den här i Stockholm. Föraktet är lika stort från bägge håll. Utbildade människor återvänder inte till Sandviken, Piteå eller Örsundsbro. De stannar här i Stockholm och föraktar sitt ursprung.

Kvar blir sverigedemokrater.

Och en ideologi i upplösning. Min ideologi. Jag har aldrig känt mig rödare som i dag.

Vilket är värst: föraktet mot invandrare eller det mot landsbygden?