I dag när jag väntade på tåget såg jag en kille som stod på spåret. Han jobbade men jag kunde knappt titta. Det såg så läskigt ut. Då slog det mig. Vilken hare jag har blivit!
Jag började minnas tillbaka till min ungdoms dagar. Jag klättrade på balkonger, gick längst rälsen med Tina, drack hembränt och stod på taken. Överallt dessa tak och höjder som lockade.
När jag satte mig på tåget gick jag igenom min telefon. Bland gamla videor hittade jag denna:
Jag började minnas tillbaka till min ungdoms dagar. Jag klättrade på balkonger, gick längst rälsen med Tina, drack hembränt och stod på taken. Överallt dessa tak och höjder som lockade.
När jag satte mig på tåget gick jag igenom min telefon. Bland gamla videor hittade jag denna:
Ta två självdestruktiva tjejer, sätt dem ensamma på en balkong åtta trappor upp, över hustaken i Göteborg. Sätt på Håkan Hellsröms "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och ge dem en varsin drink. Eller tre. Fram kommer snilleblixtar likt denna.
Jag misstänker att grannarna mitt emot satte kaffet i vrångstrupen den sommarnatten.. Hade totalt glömt bort att detta hänt.
Ibland kan jag sakna den. Känslan. Att ingenting spelar någon roll.
Men det var inte så länge sedan när jag tänker efter. Den här videon spelades in förra sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar