Mitt i allt det roliga vill jag vara lite seriös. I går, hemma hos mamma och pappa, hittade jag min gamla dagbok. Den var skriven under åren jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sista sidan skrev jag precis innan jag skulle börja universitetet. Jag skrev att jag trodde det var en spännande tid som låg framför mig. Sedan hade jag inte skrivit mer.
Tonen i dagboken var rakt igenom humoristisk. Trots det så sorgsen att det ibland var svårt att hålla tårarna tillbaka. Samma fråga upprepades som ett mantra genom sidorna. "Vad är det för fel på mig, varför är mitt liv en sådan bergochdalbana?" I tidiga tonåren skyllde jag på hormonerna. I sena tonåren på brustet hjärta. På allra sista sidan hade jag omformulerat frågan till: "Vad är det för fel på mig? Det kan ju inte vara hormonerna när man är över tjugo".
Om jag fick en önskan skulle det vara att få åka tillbaka i tiden. Jag skulle sätta mig på sängkanten i mitt flickrum och ta mig själv i handen. Jag skulle absolut inte säga saker som att "det kommer bli bättre" eller "det finns alltid folk som förstår och bryr sig".
För så är det inte.
Jag skulle vagga mig fram och tillbaka och smeka mig mjukt över håret. Jag skulle säga: här, skrik och hålla fram en kudde att skrika i. Sedan, när jag lugnat mig, skulle jag tala om att det aldrig blir bättre än såhär. Det enda som behöver hända är att jag får veta sanningen. Att så här kommer det vara. Men det är inte mig det är fel på.
Det är inte mitt fel att jag mår som jag gör.
Sedan skulle jag tala om den andra sanningen: det är inte säkert att folk kommer att bry sig eller ens förstå. Det är därför mitt ansvar att välja vilka jag omger mig av. Låt ALDRIG någon tala om för mig hur jag ska behöva vara. Jag är jag och jag älskar mig. Precis som jag är.
Och det ÄR inte mitt fel att jag mår som jag gör för jag har en sjukdom som jag föddes med.
Om jag inte får resa tillbaka i tiden önskar jag mig någonting annat. Jag vill komma igång med boken. Fick jag så bara trösta en enda förvirrad tonåring med bipolär sjukdom har jag lyckats med det största av mina mål i livet.
Tills dess tröstar jag mig i bland med detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar