 |
| Bästa vänner. |
Jag hade en lycklig barndom. Min mamma och pappa älskar mig och min bror över allt annat. Men alla har inte haft det så. DN skriver i dag om att regeringen ska be de som barn blivit utsatta för övergrepp på barnhem om ursäkt. Jag funderar över betydelsen av en ursäkt och vill berätta om min morfar.
Bilden ovan har stått i morfars vardagsrum. Han har aldrig se mig äldre än så. När min mamma var liten lämnade mormor henne med morfar. Efter några år lämnade även han henne. Hon fick aldrig veta varför. När jag föddes tog hon kontakt med sin pappa igen. Han bodde i Kalmar med sin nya fru. De hälsade på oss en gång och vi dem. Sedan inget mer. Varje jul kom ett julkort. Han fick aldrig fler barn. En dag, för tre år sedan, ringde min mammas faster och talade om att morfar och hans fru krockat med en lastbil. Frun hade dött men morfar klarat sig. På ett mirakulöst sätt hade han klarat sig och ville träffa mamma. När hon kom ner låg han i en sal för uppvaknande. Han var ganska pigg och läkaren sa att han skulle bli bra. När hon hade åkt bestämde han sig ändå för att dö. Jag tror att han höll sig i liv för att få träffa sin dotter en sista gång. Jag vet att det betydde mycket för mamma. Det är aldrig försent med en ursäkt. En ursäkt är en bekräftelse för att "jag förstår att det varit jobbigt för dig och att ingen brytt sig".
När Freud sa det till mig à Uppsala sjukvårds vägar började jag gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar