Jag är en vinnare

I går hände något med mig. Plötsligt har jag gått från att vara offer till en vinnare. En fighter. Tjänsten var min. Jag hade varit på intervju och jobbat fram ett arbetsprov. De ville ha mig. Så ringde de en av mina referenser som talade om att jag för ett och ett halvt år sedan varit sjuk. Att jag har ett psykiskt funktionshinder. Plötsligt vände allt. De fick kalla fötter och drog sig ur. Tjänsten var nästan min.

Jag föll. Jag föll och föll och föll. Föll mot exakt samma plats jag varit för ett och ett halvt år sedan. Vad spelar det för roll att jag kämpar när allt bara går emot mig? Hur många gånger måste man resa sig, borsta av sig och försöka igen. Och till vilken nytta?

Sedan tog det stopp. Innan jag nådde botten på avgrunden där jag varit så många gånger stannade jag upp. Jag ringde min gamla arbetsplats och fick veta att personen i fråga inte jobbar kvar. Nuvarande chefredaktör ville gärna vara min nya referens. Han hade dessutom bara bra saker att säga. Jag ringde upp jobbet jag sökt och talade om att jag gärna såg att jag fanns kvar i rekryteringen ett tag till. De var välkomna att ringa andra referenser för att få andra röster. Sedan talade jag om att jag sökt just det jobbet med tanke på vad jag tidigare nämnt. Att jag har ett speciellt engagemang för deras målgrupp. En målgrupp jag själv tillhör. Först när jag lagt på slog det mig. Jag har blivit diskriminerad. 

Nu kan man tro att jag skulle bli ledsen. Men det är inte vad som hände. Istället blev jag stolt. Stolt för att ha klarat av en sjukdomsperiod och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. En person som tror gott om andra och inte diskriminerar. Nu ska jag använda ett fult ord. Den som tror att jag lallat runt senaste året kan dra åt helvete.

Jag har gått på regelbundna möten hos min psykolog. Åkt fram och tillbaka till möten varje vecka. Lärt mig metoder som jag sedan provat hemma. Jag har testat fram en medicin som slutligen fungerar. Varje dag skriver jag ner allt jag gör och analyserar det sedan. Jag skriver, läser och blir frisk. Jag kämpar med näbbar och klor. Nu, när jag känner att jag är redo för ett riktigt jobb, söker jag det. Och var händer? Hade någon sagt "Tyvärr, du får inte jobbet eftersom du hade cancer för ett och ett halvt år sedan"?

Istället för att bryta ihop ringde jag Kristna Fredsrörelsen där jag tänkt jobba halva tiden eftersom tjänsten jag sökt varit deltid. Tjejen jag har haft kontakt med svarar.

- Hej Tove, jag håller precis på att fixa en dator till ditt skrivbord. Ska vi säga klockan elva på måndag? Vi är så glada att du kommer.

De är inte glada att jag kommer för att jag är en trevlig och glad tjej. Inte heller för att jag är strukturerad och kommer i tid. De vill ha mig där för de har sett vilken utbildning jag gått. Att jag i mitt examensarbete jämförde demokratinivån på Libanons två största politiska partiers agendor. Efter jag översatt dem från arabiska. Att jag skrivit två stora PM om Israel-Palestina konflikten. Att jag inte bara kan arbeta som journalist utan även analytiker. Eftersom min kunskap är unik. 

När jag kom hem i dag låg en avi på golvet. Jag hade ett stort kuvert att hämta ut från posten. Däri låg två fina examen. Dem kan ingen ta ifrån mig. För jag är en vinnare inte ett offer.