Helt fantastiskt skriver SvDs kolumnist Jenny Nordberg om den svenska dubbelmoralen. Jag blev nästintill tårögd när jag såg att fler håller med mig i att det var på tok för länge sedan vi svenskar gjorde uppror. Hon talar om de vapenaffärer vi gör med länder vars regeringar dödar sina egna medborgare. "Ska vi sitta på Solsidan och hålla tummarna för dem, eller ska vi börja med att försöka förhindra att de inte krossas av våra vapen", skriver hon.
Hon avslutar med vad hon menar de demonstrerande personerna i Mellanöstern vet, och det är nu tårarna kommer, att "Det alltid börjar med att en enda person som går ut och ställer sig på gatan. När regeringens argument inte håller längre. När nog är nog".
Vem vill vara den personen? I Tunisien satte en ung man eld på sig själv och fick en hel befolkning att koka. I Egypten startade några ungdomar en Facebookgrupp som ledde till att en diktator som suttit på makten i trettio år störtade.
När jag gick på högstadiet hade vi en konstig tradition, att på lucia bilda ett långt luciatåg där alla tog varandra om axlarna och sprang runt skolan, sedan vidare till de andra högstadieskolorna. Varje luciadag kändes det i luften att något var på gång. Alla höll andan. Väntade. Året när jag gick i nian hade vi samlats ett gäng i kafeterian. Jag vet inte vad som hände men plötsligt hade jag och mina två bästisar grabbat tag om varandras axlar. Minns inte om jag var etta eller tvåa men när jag, efter att ha sprungit några meter, vände mig om såg jag knappt slutet på tåget.
Jag blev efter ett tag för nervös för att leda. Tåget hade senare sprungit vidare till de andra skolorna, något jag aldrig hade vågat. Men känslan av att vara den som startat något lever kvar i mig än i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar