Nödproviant till Kairo

En annan tid..
Tove och Emad i Dahab.

Signalerna går fram. Långt borta i Egypten ringer en mobil. Efter många, långa signaler svarar han.

- Hallå?

- Emad, min vän! Hur mår du?

- Åh, Tove. Det är förskräckligt! Jag är hos mamma, vi har inga pengar, ingen mat! Allt är stängt!

- Oj, jag hade faktiskt planerat att komma...

- Va! Til mig? För att skriva reportage?

Hans röst ändars helt.

- Du vet, det är inte alls så farligt som de säger på TV och i tidningen. Det är som vanligt, egentligen. Du kan komma. Du ska bo hos mig och mamma.

Jag frågar om han behöver något. Jag kan ta med en resväska med allt han vill ha och som familjen behöver. Han funderar. Svarar med sin lugna, bestämda ton.

- Allt jag behöver är en flaska vodka. Ring när du är här.

Att köpa biljett var lätt, packa väskan också, planera reportage och sälja in blir lite klurigt. Men det absolut jobbigaste var att berätta för mamma... Hon blev inte glad. Pappa trodde mig inte ens. På kvällen kom beskedet - alla resor är inställda.

- Men du kan få en resa till Kanarieöarna istället sa killen på Apollo.