 |
| Så sant! |
I förrgår hände en läskig grej. Det som är så läskigt med vissa läskiga grejer är att de kommer helt plötsligt, man går där i lugnan ro och så PAFF! Precis så var det då. PAFF. En stor snöhög föll framför mig vid Odenplan från ett högt hustak. Hade jag fått den i huvudet hade jag inte skrivit det här. En decimeter från hjärnskakning. Eller värre..
I sådana stunder börjar jag i alla fall fundera över meningen med livet. Tänk om man går på typ Odenplan en dag, ungefär som jag, på väg till en stickbutik för att köpa lite garn, så får man en snöhög i huvudet och dör. Vad har man då gjort för nytta med sin existens? Så gick jag och grubblade ett tag. Sedan kom jag att tänka på ett kort jag hittat i mitt gamla skrivbord hos mamma och pappa förra veckan. "Tack för att du tagit så god hand om J och W" står det på det. Med kortet fick jag två vackra koppar.
J och W är tvillingpojkar och bor i Göteborg. För sju år sedan var de fyra och jag tjugotre. På den tiden arbetade jag som barnskötare och kom till en förskola för barn med speciella behov. J och W gick där för de är autistiska.
J var väldigt utåt. Han hade, likt Rainman, nästintill fotografiskt minne, kunde prata och delta i alla lekar. W däremot var annorlunda. Han hade fortfarande blöja, var inåtvänd eller aggressiv och hade aldrig sagt ett ord. Under samlingarna när vi lekte klapplekar och sjöng sånger satt han bakom en stor madrass och vägrade att komma fram. Försökte någon skrek han sig igenom samlingen. Det var enklare att låta honom sitt där. Ute på gården stod han i ett hörn tills det var dags att gå in igen. Han åt med fingrarna och vägrade använda pottan.
Det sa bara klick mellan oss första gången vi såg varandra. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt. Eftersom jag var vikarie hade jag väl inte samma ansvarskänsla inför alla barnen, det kan vara en förklaring. Eller att vi helt enkelt hittade ett sätt att kommunicera.
W och jag fastnade vid varandra så mycket att mitt korta vikariat blev förlängt. Han ville vara med i samlingen när jag var där och varje gång man skulle klappa tog jag hans små händer och klappade med de andra. Jag vägrade tro att han inte skulle förstå. En dag var jag inte med i matchen, jag missade klappen. Lite irriterat tog W mina händer och klappade. "Här ska det vara en klapp fröken" sa hans ögon mot mig. När jag sa till W att äta med skeden gjorde han det. Samma med pottan. Allt vi gjorde sa jag högt. "Äta", "Samling", "Gå ut". Ute på gården hade han upptäckt rutschkanan och stod jag bredvid åkte han gärna. Om och om igen. Jag lärde honom allt eftersom att åka även när jag hade gått hem. Det mest hjärtskärande var att höra hans gråt när jag var tvungen att gå.
En dag hade vi varit på utflykt. W hade därför haft blöjan på sig, utifall. När vi var tillbaka och skulle sätta oss för att äta kom jag på att jag glömt ta av den. Därför tog jag honom stressat i handen och ledde honom mot kapprummet. "Gå ut?" frågade W och tittade undrande på mig. Jag svarade stressat att nej, det ska vi inte vi ska äta, bara ta av blöjan först. Sen reagerade jag. W hade sagt sina första ord. "Gå ut".
Bara några veckor senare var det dags för mig att ta avsked. J och Ws föräldrar undrade om jag skulle börja på en annan förskola, kanske kunde de flytta W dit? Men nej, jag skulle till Uppsala för att lära mig arabiska för att rädda världen. Meningen med livet.
Istället fick jag två små koppar och ett kort där det står "Tack för att du tagit så god hand om J och W". Hade den snöhögen hamnat en decimeter åt ett annat håll hade jag velat berätta detta innan. Jag tror vi alla har gjort någonting som lett till förändringar. Små som stora. Och de är dessa händelser som, enligt mig, är meningen med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar